Det värker i mitt mammahjärta så jag håller på att gå sönder.
Trots att jag är väl insatt och förnuftig, så hjälper det inte just nu.

För att göra en lång historia kort.
Minimannen blir 3 år i januari. En underbar, mjuk och glad liten grabb. Han har alltid varit en livlig, intensiv och aktiv liten kille. Vi har ibland skojat lite om diverse bokstavsdiagnoser, men inte riktigt på allvar, eller kanske just med en underton av allvar. Jag har pratat mycket med personalen på förskolan om detta och vi har en öppen och rak kommunikation. I onsdags träffades vi för ett möte. Det blir mycket nej, låt bli, sluta osv och han får ganska mycket skäll. Han har svårt i stimmiga situationer då det är många barn omkring. Han är hårdhänt och en liten "förstörare". De andra barnen håller hårt i sina saker och ryggar när Minimannen kommer. Han är totalt orädd och har svårt att lyssna. Han tappar lätt koncentrationen och har han kommit upp i varv, så är det svårt att få ner honom på jorden igen. Allt detta och mer, både i förskolan och hemma.

Jag har läst massor om ADHD och ju mer jag läser desto säkrare känner jag att det är där Minimannen befinner sig. Visst, han är bara 3 år och inte kan man säga något säkert om detta redan nu. Men alla tecknen finns där.

Visst är det så att det inte behöver vara något, att det kommer att lösa sig när han blir äldre.
Men samtidigt är han en smart kille. Han är duktig på så mycket för att bara vara tre år och detta gör att jag tvivlar på att det skulle vara en mognadsfråga. Han vet precis vad han får och inte får, att det han gör får konsekvenser, att andra kan bli ledsna och få ont, att han får ta time out en stund. Men han skakar av sig detta och kopplar inte det till nästa gång.

Summa summarum: (Fan, också, nu börjar jag gråta IGEN!) Det är inte för att han skulle ha en diagnos, utan det jobbiga är att tänka sig älskade lilla sonen ensam och utan vänner. Att kompisar ryggar för att de inte vill vara med honom. Min lilla prins som älskar att leka och som så ofta fixar det bra, men som lika ofta inte kan hantera leksituationerna.

Jag känner att jag flummar när jag skriver och jag kan inte tänka klart. Tårarna bränner och jag vill bara ta honom i famnen och lova att allt kommer att bli bra. Han förstår ju ingenting av det här och det måste vara kaos för honom. Eller inte. Han är en lycklig och glad liten kille, som kramas, gosar, hoppar, skuttar, springer, leker, busar, retas, skrattar, ja ni förstår. Precis som en treåring ska. Men så finns det det där lilla, som skapar oro och sorg i mammahjärtat och som gör att jag håller på att gå sönder inuti.
Älskade lilla prins.

Detta är inget för äckelmagade.
Och jag är ganska äcklig som faktiskt sprang och hämtade kameran
bara för att kunna visa detta.
Men gissa om Stora lilla killen var tacksam
över att han och Minimannen inte badade tillsammans häromdagen.
Kan ni gissa varför?



(Ja, jag sa ju att det var äckligt!)

Min lilla papps är som ni vet sååå duktig på att fota.

Här han han fångat minspelet hos en 3 veckor gammal Miniman.






Min lilla alien....

När det är sovdags nattar vi Minimannen i hans fina säng. Han ligger i sängen när vi lämnar rummet. Men på något konstigt vis är det här han ligger när vi tittar till honom lite senare.



Minimannen har fått för sig att fårskinnsfällen som ligger nedanför hans säng är en bättre och mysigare sovplats är själva sängen.

Så numera bäddar vi om vår lillkiille på golvet nedanför sängen, där han somnar sött. (Sedan bär vi upp honom i sängen när han somnat...)