mammahjärtat värker
Det värker i mitt mammahjärta så jag håller på att gå sönder.
Trots att jag är väl insatt och förnuftig, så hjälper det inte just nu.
För att göra en lång historia kort.
Minimannen blir 3 år i januari. En underbar, mjuk och glad liten grabb. Han har alltid varit en livlig, intensiv och aktiv liten kille. Vi har ibland skojat lite om diverse bokstavsdiagnoser, men inte riktigt på allvar, eller kanske just med en underton av allvar. Jag har pratat mycket med personalen på förskolan om detta och vi har en öppen och rak kommunikation. I onsdags träffades vi för ett möte. Det blir mycket nej, låt bli, sluta osv och han får ganska mycket skäll. Han har svårt i stimmiga situationer då det är många barn omkring. Han är hårdhänt och en liten "förstörare". De andra barnen håller hårt i sina saker och ryggar när Minimannen kommer. Han är totalt orädd och har svårt att lyssna. Han tappar lätt koncentrationen och har han kommit upp i varv, så är det svårt att få ner honom på jorden igen. Allt detta och mer, både i förskolan och hemma.
Jag har läst massor om ADHD och ju mer jag läser desto säkrare känner jag att det är där Minimannen befinner sig. Visst, han är bara 3 år och inte kan man säga något säkert om detta redan nu. Men alla tecknen finns där.
Visst är det så att det inte behöver vara något, att det kommer att lösa sig när han blir äldre.
Men samtidigt är han en smart kille. Han är duktig på så mycket för att bara vara tre år och detta gör att jag tvivlar på att det skulle vara en mognadsfråga. Han vet precis vad han får och inte får, att det han gör får konsekvenser, att andra kan bli ledsna och få ont, att han får ta time out en stund. Men han skakar av sig detta och kopplar inte det till nästa gång.
Summa summarum: (Fan, också, nu börjar jag gråta IGEN!) Det är inte för att han skulle ha en diagnos, utan det jobbiga är att tänka sig älskade lilla sonen ensam och utan vänner. Att kompisar ryggar för att de inte vill vara med honom. Min lilla prins som älskar att leka och som så ofta fixar det bra, men som lika ofta inte kan hantera leksituationerna.
Jag känner att jag flummar när jag skriver och jag kan inte tänka klart. Tårarna bränner och jag vill bara ta honom i famnen och lova att allt kommer att bli bra. Han förstår ju ingenting av det här och det måste vara kaos för honom. Eller inte. Han är en lycklig och glad liten kille, som kramas, gosar, hoppar, skuttar, springer, leker, busar, retas, skrattar, ja ni förstår. Precis som en treåring ska. Men så finns det det där lilla, som skapar oro och sorg i mammahjärtat och som gör att jag håller på att gå sönder inuti.
Älskade lilla prins.
Jag förstår hur du känner det. Jag har själv ett barn som väntar på utredning för Aspberger. Jag skrev för en tid sedan en essä som igår i en bok och jag tänkte att detta utdrag ur den essän kanske kan ge dig någon tröst.
"Hur vidareutvecklar man talanger och vad är talang? Det finns en underbar verklig historia om en enastående talang, Gillian Lynne. Gillian föddes 1926 och var hopplös i skolan. Idag hade vi sagt att hon var ett bokstavsbarn, förmodligen med diagnosen ADHD. Gillians mamma fick rådet från skolan att ta flickan till en läkare eftersom hon störde de andra barnen och hade problem med inlärningen. Hos läkaren talade mamman och läkaren i 20 minuter om alla Gillians problem. När de var klara så talade läkaren om för Gillian att han måste tala enskilt med mamman varpå han satte på radion, tog med sig mamman och lämnade rummet. När det kommit ut ur rummet så bad läkaren mamman att titta på Gillian genom fönstret. I samma stund som dom lämnade rummet så var Gillian uppe och dansade till musiken. Efter ett par minuter vänder sig läkaren till mamman och säger: "Fru Lynne. Din dotter är inte sjuk, hon är dansare. Sätt henne i en dansskola." Mamman följde läkarens råd och detta blev starten på en enastående karriär för Gillian som dansare och koreograf. Gillian har varit högt uppskattad ballerina i "Royal Ballet" och koreograferat musikalerna "Cats" och "The Phantom of the Opera". Gillian är fortfarande, över 80 år gammal, aktiv efter att ha skänkt miljoner människor oförglömliga upplevelser. Vad hade Gillian varit om hon blivit satt på medicin och fått fortsätta i den vanliga skolan?"
Älskade goa kära Millan!!!!!!!!!!
Vi har ju pratat om detta du och jag och jag kan ju inte sätta ig in hur du känner, mer än att jag känner med dig!!!!! Jag visste att du var så ledsen och nu värker det i mitt hjärta ju!
Jag är övertygad om att allt kommer att lösa sig till det bästa!
Jag vet ingen bättre och förstående mamma än du och du blundar inte för verkligheten!
Lillprinden är underbar och kommer att fixa detta galant! Vet du varför?
HAN HAR VÄRLDENS BÄSTA MAMMA OCH PAPPA!!!!!!
Älskar dig vännen min!
Pussar i massor!
Hej Camilla!
Jag läser ofta din blogg men är dålig på att kommentera. Det här kände jag dock att jag ville ge dig lite feed back på.
Jag förstår din oro och att det kan kännas tufft att tänka i dessa termer.
Jag vill först och främst säga att oavsett vad han kan ha för problem så har han en fantastisk mamma som är insatt och medveten och det kommer att hjälpa honom otroligt mycket! Sen vill jag berätta en "solskenshistoria" om en pojke som jag arbetar med just nu. Han började hos oss i oktober förra året, då var han tre och ett halvt och vi insåg ganska direkt att det här var en pojke som behövde mycket stöd. Jag känner igen mycket av det du beskriver och vi tänkte rätt snart i bokstäver, precis som ni nu gör. Vi hade regelbundna samtal med föräldrarna och fick stöd av förskolepsykologen med råd i hur vi kunde hjälpa honom i olika situationer där det ofta uppstod problem. Det var långa tuffa månader men någon gång tidigt i våras hände något, helt plötsligt svängde allt och han gjorde enorma framsteg för varje dag som gick. Tll slut trodde vi knappt att det var samma barn.
Så för att göra en lång historia kort - idag är ingen av oss det minsta övertygad om att han skulle ha en diagnos. Han har fortfarande problem på vissa områden men det har hänt otroligt mycket under det här dryga året han har gått hos oss. En del beror säkert på mognad men också på vårt, föräldrarnas och inte minst hans eget hårda arbete.
Så vad jag egentligen vill säga är att det kan hända mycket på kort tid. Ni verkar ju ha en god kontakt med förskolepersonalen och det tror jag är a och o när det gäller att hjälpa din lillkille.
Försök att fokusera på hans positiva sidor, de gånger det funkar i leken, se till att han lyfts fram inför de andra barnen när han gör bra saker. Jag tror också (åtminstone var det så för oss) att det är bra att medvetandegöra de andra barnen om hans eventuella svårigheter och göra dem delaktiga så att de kan "få hjälp att hjälpa", genom att kanske gå ifrån en situation där det annars hade uppstått en konflikt. Vi kunde t ex påminna ett annat barn om att "nu behöver X få vara för sig själv en stund" och de lät honom då vara. Visst är det små barn vi pratar om men de förstår ju så mycket mer än vi tror. Även så små barn kan ju tyvärr också utnyttja situationen till att provocera fram ett negativt beteende men genom att göra dem delaktiga kan man ofta hindra sånt eftersom de istället för att vara rädda får känna att de kan hjälpa. Det handlar givetvis inte om att peka ut Elias på något sätt men han kanske behöver den hjälpen?
Kanske behöver han få vara mer i mindre grupper (så gott det nu är möjligt i dagens förskola... :S), få mer ledning i leken och på andra sätt slippa visuell och auditiv överstimulans. (Allt det här vet du ju redan men jag skriver det ändå...) Kämpa för att han ska få det stöd han har rätt till, om han behöver det.
Stor kram
Jenny
(PS. En sak som hjälpte "vår" pojke var massage, dels av föräldrarna hemma på kvällarna, dels när vi t ex hade samling då en av oss kunde sitta bakom honom och massera honom lätt på ryggen med en hand. Det verkade som om beröringen var lugnande och gjorde det lättare för honom att koncentrera sig. Det kunde ibland även funka i situationer då han var riktigt arg och hade svårt att bryta det mönstret. Kanske värt att prova? Det räcker ju med lätta strykningar bara, behöver inte alls vara "riktig" massage.)
Det värker i mitt mammahjärta när jag läser.
Men du är en fantastisk mamma och kommer kunna stötta och styrka din son.
Usch vilken jobbig situation. Men just eftersom ni själva börjar fundera i dessa banor och inte bara kastas in i nån utredning för att andra har sagt så så är ni ju förberedda. Du har dessutom utbildning så du vet vad detta innebär och därför kommer ni kunna ge honom precis allt stöd som han behöver. Och så kommer han växa upp till en cool kille som lärt sig hantera situationerna efter sitt eventuella handikapp. Nu är det ju inte ens säkert han får nån diagnos. Du kanske målar upp saken större när du börjat tänka i dom banorna. Men oavsett vad så kommer ni fixa det här galant. Ni och han...
Kramar i massor
Men åh, lille plutten. Det skär i hjärtat när jag läser. Förstår att det känns tungt
Lilla minimannen.. förstår att det värker i mammahjärtat, givetvis vill man det bästa för sitt barn.Med er medvetenhet och fulla stöd kommer ni fixa det här!!
(Ni får komma till oss och leka. Siri har skinn på näsan och leker gärna med killar :) Hon blir också 3år i januari)
Massor med kramar
Vet du vad, din lille miniman har redan vunnit den eventuella kampen genom att ha just dig som mamma! No worries, du kommer lära honom att använda sitt driv positivt :-)
Kram från familjen bokstäver ;-)
Hoppas det löser sig till det bästa, jag förstår att det känns jobbigt man vill ju alltid att barnen skall må bra och vara friska.
FINASTE MISSY!!!
Jag jobbar med barn som har olika diagnoser & "beteendestörningar". Det ÄR svårt att i tidig ålder ställa en diagnos, men som mamma har man ofta rätt i sin intuition.
Det som är "bra" med att du & förskolan har en rak kommunikation är att ni kan skapa rätt förutsättningar för att lilleman ska få en bra & stimulerande miljö i hemmet & på dagis.
Min erfarenhet är att det VIKTIGASTE för barn med ADHD är att de får rätt verktyg så att de kan hantera livet på rätt sätt.
Dessa barn/ungdomar/vuxna sitter på en stor kapacitet & använder de den på rätt sätt finns inga hinder för vad de kan åtstakomma.
Du har en UNDERBAR son & han har en FANTASTISK mamma...
MASSOR av varma kramar<3
Känner igen känslan eftersom jag själv gått igenom samma sak. Men vad jag kan tyda mellan raderna så har du bra personal på förskolan och mycket stöd. Sammtidigt som du själv kanske redan bearbetat en del genom att ha tänkt tanken innan.
Om det blir diagnos så är det inget negativt. Se det istället som att ni kommer att få den hjälp och det stöd ni behöver.
Och han är fortfarande liten och kan lära sig hantera det.
Allt löser sig !
Kram
Camilla, jag vet vad du går igenom och förstår dig fullständigt. Du vet kanske vilka problem vi hade med Victor, från den åldern och under hela skoltiden. Vi fick aldrig någon diagnos, han var bara överaktiv, han hade det svårt med kompisar och andra vuxna. Tyvärr är det ju så att det tar ett par sekunder att bygga upp ett "rykte..eller vad man ska kalla det..det tar år att bli av med det. V kämpade i år med att bevisa vem han var och är..när det släppte och han fick en chans dök världens underbaraste kille upp. Jag gav aldrig upp och det vet jag att du eller ni aldrig kommer att göra. Alla är inte stöpta i samma form..men ger man dem tid att utvecklas i sin takt,,blir resultatet bra..men i mamma hjärtat gör det ont. Men jag har facit i hand, och det blev bra.
Hej Camilla!
Tittade in här på din hemsida och såg detta inlägg.
Jag vet precis hur det där känns. Min lilleman är en liten vilding med humör,men med ett gott hjärta och kanon duktig på många saker som andra barn i hans ålder inte riktigt än behärskar.
Det är guld värt att ha bra kontakt med förskola / skola och särskilt bra är det ju när sådana här situatoner uppstår. Det är så lätt att ett barn blir en "syndabock" i en barngrupp om den ofta är bråkig, livlig osv. Jag påpekade för personalen på förskolan han gick på innan att det är jätte viktigt att komma ihåg att berömma när barnen gör något bra. Det är så lätt att bara låsa sig och fokusera på allt negativt. Ingen blir ju lyckligare av att bara höra negativa saker om sig! Mycket kärlek är vad dessa barn behöver.
Livet är inte alltid en dans på rosor - men du ska se att det ordnar sig, just för att er lille kille är så lyckligt lottad och har er som föräldrar!
Det ÄR tufft, jag vet och man får vara ledsen - men ni kommer att fixa detta.
Kram
Nu är jag lite sen med detta men..Du vet ADHD är ignet som framträder eller bryter ut. Det är man född med. Oftast kanske det inte märks i förrän i skolan då det blir allt högre krav på barnet...
OCh det kan vara en fantastisk tillgång även om det också krånglar till livet. Bra att ha en klok mamma och pappa som ser tidigt, så kan också er lille kile tidigt lära si ghantera de delar i sin person som är lite knepiga. Adhd har inget med intelligens att göra. Ganks amånga som är med i MENSA har ADHD: Adhd innebär heller itne bara bråk och stök- det kan vara såå mycket mer. MAn kan ha svårt att koncetrera sig, vara känslig på olika sätt. Se det som en överkänslighet. Då ska man se till att miljön runt och bemötandet passar känsligheten.
MA nkan bli oerhört kreativ och driftig tack avra sin Adhd....också.
Det sociala arvet är ju superviktigt. Jag känner att er lilla kile finns i en kärleksfull, trygg familj osm är öppna och raka med hur han har det oc hvad han behöver. Stå på er! Förskolan ska ge honom den trygghet, de ramar, rutiner etc han behvöer för att kunna vara på sitt bästa.
Kram, kram och kram!
En sak till: han ÄR bara tre år. Min mista son hade en HEMSK period då..i efterhand kan jag se att vi föräldrar var på väg isär och känslig som han var...tillsammans med att han utvecklades så mcyekt då..han drog alla sängkläder ur sängen på kvällen och gallskrek...
Man förstår itne alltid vad det är ett abrn upplever. Det ka nju till och med vara så att han är otrygg på förskolan av ngn anledning...kan han isåfall sätta or dpå det så ni kan hjäpa- det är svårt för de flesta treåringar att analysera och beskriva sitt mående- de liksom bara reagerar.
Också min kille behöver veta om gränserna- gång på gång på gång.- han är underbar varm och fin- intelligent och säkert utan bokstavsdiagnos...(som jag) HAn behöver rutiner, få veta om saker i förväg, bemötas konsekvent och med mYCKET respekt...
aja, detta bara för att säga...att man liksom växer in i föräldrarollen hela tiden, och får omarbeta...precis som barnet mognar i sin personlighet...
Inte är det lätt.
Underbart och svårt!
