Torsdagen den 22 januari provade vi att låta Minimannen somna själv i sin säng för första gången. Tidigare har vi legat bredvid honom tills han somnat ( vilket kunde ta upp till en timme....) Han somnade relativt snabbt och utan protester. Det har nu gått 10 dagar och han somnar fortfarande själv i sin säng. (Ett bakslag har vi haft där han skrek och grät länge, innan han lugnade ner sig....)
10 dagar med mysiga nattningsrutiner, men ändå utan att behöva "slösa" bort någon timme. Vi läser saga och sedan mys och gos. Efter 5-10 minuter blir det puss och kram och sedan natti natti. Oftast kommer han upp någon gång och säger glatt:
- Hej, hej!
Men då bär det av in i sängen igen.
(Utan att vi pratar med honom, bara puss och natti)

Nu har vi plötsligt två smidiga läggningar. (korsar fingrarna bakom ryggen) Och till på köpet har vi återtagit lite egentid som vuxna om kvällarna. Det gillar vi!

Så var det dags. Som ett brev på posten liksom.

Överallt har det hostats och varit sjukt, men inte hos oss.
(Jag har inte vabbat sedan början av oktober förra året!)
Men inatt har Stora lilla killen hostat och haft feber och vi
har varit vakna större delen av natten.
(Älsklingen har jobbat natt och då blir det jag som får vabba idag.)

Just nu verkar han inte så dålig och febern är borta, men när han pratar är han så täppt att det är svårt att höra vad han säger. Minimannen blir fraktad till dagis ändå, för han är ju frisk.

Så dagen idag bjuder på mys med Stora lilla killen och hopp om att ingen mer blir dålig. Hoppas att ni får en härlig (och frisk) tisdag

Det blir lite mycket Minimannen just nu, men han och jag var ju själva i helgen och då blev det mycket lek och bus. Som ni kunnat läsa om här, har han en förkärlek till lådor. Oavsett hur stora eller små, så ska han i dem. Denna hittade han förrådet.
(Ni kanske känner igen min älskade lykta på kartongen...) 
Snacka om att han var road en lååång stund med den.

Minimannen har blivit skadad. Han har blivit anfallen av en dinosaurie. Inte vilken dino som helst utan av Vasstand. Ett sår på näsan som börjar övergå i blå nyanser vittnar om närkontakten. När gråten avtagit gav han Vasstand en ordentlig utskällning och slängde in honom under soffan. Där fick han ligga och skämmas länge. I säkert 10 minuter var Minimannen arg på honom. Sedan ville han att jag skulle ta fram honom och prata med honom jag med. Nu har Vasstand kanske lärt sig att uppföra sig. Åtminstone till nästa kontrovers....


(Inte lätt att fota en Miniman i ständig rörelse, det blir liksom lite suddigt. Storleken på vasstanden ser ni på andra bilden, som är tagen efter att de blivit vänner igen...)

Minimannen fick ett litet minikalas på sin födelsedag. (Det blir mer kalas i helgen.)
Han hade beställt plättar och glass, för det äääälskar han. Partyhatten satt där den skulle och de två ljusen blåste han ut alldeles själv.

För två år sedan vaggade jag omkring hemma med värkar som hette duga. De hade börjat under natten. Inte så som man hört att de skulle göra, molande som sedan blir allt starkare. Inte då. Här var det värkar med 5 minuters mellanrum från start och vi var övertygade om att detta skulle gå undan.

Älsklingen hade jobbat natt och han fick inte gå och lägga sig när han kom hem, för jag trodde inte att det var någon idé. Att så fel jag hade....

Vi tog en runda in till förlossningen på eftermiddagen den 6:e och jag trodde att idag bli det bebis. Vi blev hemskickade med en klapp på axeln och orden "- Det lär dröja läääänge till..." ringande i öronen.

Hem. Försöka få i lite mat. Men det är inte lätt när värkarna kom med 3-5 minuters mellanrum.

På kvällen ringde vi till sjukhuset igen. Då hade jag haft dessa intensiva värkar i snart ett dygn och jag var snortrött. Vi fick komma in. Jag fick något att sova på och kunde hämta andan ett par timmar under natten.

På morgonen den 7:e var det fullt ös igen. Värkarna kom nu ibland med 2 minuters mellanrum. Efter en snabbkoll av läkaren var det bara att konstatera att inget hände. What the!

Först vid 16-tiden på eftermiddagen hade jag börjat öppna mig. Jag ska erkänna att när läkaren sa 4 centimeter trodde jag att jag skulle spy. 4 centimeter! Drev hon med mig? 4 centimeter efter 37 timmar!

Resten av kvällen är som i ett töcken.
Men han kom ut till slut. 20.34 föddes vår lilla prins.
Imorgon blir han 2 år och jag kan inte fatta vart tiden tar vägen.

Älsklingen har farit till jobbet och mina små prinsar myser i soffan. Lördagsmys för hela slanten. Choklad till Stora lilla killen, russin till Minimannen och Barbapappa på tv:n. Sicken myskväll.


Som ni kan se är det inga problem med elementen längre.
Nu är det så varmt att prinsarna slängt av sig kläderna.

Vet ni hur ont det gör att stiga på en jä-la Duplokloss????

Vill ni testa kan ni komma hit,
för dessa förgrymmade klossar ligger överallt
och där man minst anar det....
....där man precis ska sätta sina fötter...

(Vem var det som gav min son dessa i julklapp?????)

Jag tog fram kameran och knäppte 5 kort i rad. Minimannen var med på noterna och han var noga med att det skulle vara olika poser på varje kort. Han ordnade till och med ett klädombyte till sista bilden.

       

(Min lilla tokunderbara prins! Jag älskar dig så mycket!)

---

*Harkel*
 Du glömmer väl inte bort att hälsa på hos MiNiMi
och lägga en röst!!!!

Igår var det lussefirande på dagis. För första gången skulle Stora lilla killen vara stjärngosse. Han var sååå fin. Minimannen var en liten gullig pepparkaksgubbe. De tågade in i procession och rev av ett par sånger. Sedan, helt plötsligt stegade Stora lilla killen fram, helt solo och stämde upp i:
"We wish you a Merry Christmas".
Wow, en solosång och på engelska framför ett 30-tal föräldrar. 
Modigt av en 5-åring tycker jag.

---

*Harkel*
 Du glömmer väl inte bort att hälsa på hos MiNiMi
och lägga en röst!!!!

Det var väl själva....
Tänkte ha lite stämningsfull julmusik på en liten stund. När jag skulle stänga av fick Stora lilla killen ett sammanbrott. Inte då, skivan skulle vara på, om och om igen.  Nu kan jag inte sluta att nynna på "Tomten jag vill ha en riktig jul" varvat med "Jag såg tomten kyssa mamma"
ÅÅÅHHHH....
Och det är 19 dagar kvar till julafton, men efter Stora lilla killens kommentar vet jag inte om jag kommer att stå ut...
- Mamma, vi bara MÅSTE ha sån här musik varje dag, hela tiden..... Det är ju sååååå cool!

eh...

---

Det går fortfarande jättebra att susa in till MiNiMi
och lägga en röst!!!!