I'm back.
Vaknade tidigt av att smärtstillande gått ur kroppen, så det var bara att rusa upp och fylla på. Ont som attans, men det är en helt annan smärta och jag vet att den kommer att gå över.
(Ni som opererat bort en visdomstand vet vad jag talar om...)

Jag är mest imponerad över att jag klarade hela äventyret själv, utan att hålla handen. Fast det var med nöd och näppe. Jag skulle gärna vänt om bilen, om inte jag haft så attans ont, rabblandes mitt mantra:
"När den är borta blir det bättre..."

Först en röntgen och sedan till stora länssjukhuset. Herre min dag vad det är svårt att hitta på sådana ställen, när man är van vid sin egen lilla stad...

Väl inne i operationssalen funkade inte mitt mantra längre och jag fick rusa på toaletten. Två vändor, sedan kunde de sätta igång.
(Funderar starkt på att bli sövd om fler tänder ska bråka...)
Resten är bara en massa slams och äckel och smärta, så jag ska bespara er det.

Nu är den borta och förhoppningsvis ska jag slippa mer jox.
(ps Någon bra förklaring till varför jag fått vänta 8 månader fick jag inte. ds.)